Minella

Född

1950

Ras

Kallblodig Travare

Kön

Sto

Uppfödare

Erik Eriksson, Hammerdal

Färg

gulbrun (registrerad som gråbrun)

Höjd

156-195-35-7,9 cm

Premierad

AB (1966), A (1969)

Övrigt

Minella startade 82 gånger och tog hela 26 segrar, 17 andra- och 4 tredjeplaceringar vilket gav hon 57% på platsprocent. Travrekord 1,38,0 som äldre och tjänade 30,860 kr. Var ett mycket framgångsrikt avelssto och lämnade bl.a. Skarpmin och Torinell som skördade många framgångar på travbanan samt den godkända hingsten Mivinn.

1953: Vann Jämtländskt Uppfödningslopp - Herjas Minne på 2.08,5

Svenskt rekordsto i timmerskogen

Hon går i timmerskogen nu och släpar fram präktiga stockar utef­ter basvägarna. Hon gör det lekande lätt, även om terrängen är lite besvärlig emellanåt. Kanske beror det mest på henne själv, att det går undan så ledigt - men säkert också på husse, som kan­ske mer än mången annan kan konsten att sköta tömmarna. Annars är hon mest van vid slätstruken mark - trav­banan. Hon, det är nämligen Minella, travarstoet från Gåxsjö, som nästan med ens ramlade rakt in i eliten bland fyrfotingarna på Östersunds travbana och f. n. är svensk rekordhållare bland nordsvenska treåringar. 

Som sagt, hon släpar på timmer nu och håller sålunda konditionen, för att i vinter säkerligen leverera över­raskningar på volten. Men den dagen den glädjen, skulle man kunna säga. Nu ska vi ta en titt på Minella och hennes husse hemma i Gåxsjö. Att husse heter Erik Eriksson och att gården heter Bränna vet väl varenda traventusiast vid det här laget, men att det var trav­debut för Bränna gård tre år innan Erik föddes är det måhända inte många som har reda på. Men så var det i alla fall. 

År 1903 var det en travtävling på Storsjön, och bland nordsvenskar, som ställ­de upp befann sig ett sto, som hette Flora. Hon vann sitt lopp. Och Floras ägare och körare var Erik Olovsson från Bränna - Erik Erikssons far. Travet ligger sålunda i släkten på Bränna, och på Erik Erikssons entusiasm för sina fyrfota vänner är inte att ta miste. Ja, han är inte ensam om travintresset hemma på fädernegården. Sonen Bertil är också med på noterna, för att inte tala om husmor själv, fru Gerda. Det är knappast överord säga, att Erik Eriksson är en den jämtländs­ka travsportens gentleman. Man får utan tvekan det intrycket efter att ha språkat med honom om hästar och trav och därmed sammanhängande spörsmål. Men vi låter Brännas herre själv berät­ta litet om hästarna på hemgården.

Flora var som sagt den första som utmärkte sig, och det var för ett halvsekel sedan. Hon fick Stjärna, men för henne blev det aldrig någon trav­tävling, vad det nu kunde bero på. Efter Stjärna kom Rappa. Inte heller hon fick tillfälle trava något, ty då var far sjuk, och jag var för ung för sulkyn och tömmarna. Men så kom en ny Flora, efter Rappa. Det var min bror An­ders, som ägde henne, men jag körde henne mycket, och hon vann många seg­rar. Hennes rekordtid var 1.47. Denna Flora fick först ett hingstföl, som döptes till Trony och blev avelshingst. Tronys rekordtid var 1.46. Omsider kom Lillemor efter Fidel och Flora . Hon premiärtravade som fyraåring, och hennes rekordtid blev 1.48. Lillemor fick Minella och därmed hittills framgångsrikaste Brännahästen på travbanan. Vad hon uträttat är ju känt. Hon vann det jämtländska uppfödningsloppet den 15 mars, satte banrekord i Östersund den 10 maj, vann stora treåringsloppet i Gävle den 17 maj och satte svenskt rekord för 3-åriga ston den 7 juni på Östersunds travbana med tiden 1.45,4. På vintermeetinget får hon så småningom tillfälle att visa vad hon duger till i 4-åringarnas klass. Det skall bli intressant att se om hon håller vad hon lovat.

Efter Lillemor och Greygyller har jag f. n. i stallet Lillgreyen, som nu är två år gammal. Om ett par år får vi se vad den hästen kan prestera på volten. Ett årsföl efter Orrvin och Lillemor har vi döpt till Brännvind efter gården, och i sinom tid ska vi hoppas att även hon kan visa framfötterna. Lillemor har skött sig bra på travbanan, fortsätter herr Eriksson, men det vart en liten besvikelse nere på Bergsåker, där vi deltog i stora fyraårsloppet. Lillemor diskvalificerades. Det var väl hårt, tyckte jag, men domslut är domslut. I varje fall fick man inte tappa humöret, nej, det är bara att ta nya tag och hoppas på bättre lycka nästa gång. Sådan är nu en gång travsporten och kommer alltid att så vara.

Minella är just nu det stora glädjeämnet, och jag hoppas åtskilligt av henne ännu. Men när jag tänker tillbaka på hennes första dagar här i världen är det inte utan att jag förvånar mig över att hon är den stronga travare hon är. Tolv dagar gammal drabbades hon trots vaccination av fölsjuka och höll på att dö. Veterinären, som hade hand om henne, ansåg fallet hopplöst. Det finns ingen räddning, sade han. Kosta vad det kosta vill, så länge det finns liv, ska vi försöka rädda henne, sade jag. Jag hade nämligen god tro på henne redan från a llra första början, och jag hade föresatt mig att göra allt för att få behålla henne. Det lyckades också. Hon fick penicillin, och det räddade henne.

Uppväxttiden har hon nog ingen anledning klaga på, ty här finns fina betesmarker på Bränna, och hon har haft en frihet, som varit henne till stor nytta. Att träna och åter träna på travbana har inte varit vårt program precis. Jag tror Minella och mina andra hästar, som kanske i sinom tid skall utmärka sig i travtabellerna, mår betydligt bättre av träning i skog och mark i hemmamiljö så att säga. Sommartid hjälper sålunda Minella till i jordbruket på ägorna, och nu i vintriga dagar jobbar vi i skogen både hon och jag. Och vi trivs storartat. Det är konditionsträning för oss bägge men största nyttan av den har nog Minella. När första vintermeetinget går av stapeln, ska hon emellertid återfinnas på Östersunds travbana, och det är givetvis med stor spänning vi motser hennes debut i fyraåringarnas klass. Jag kör henne själv naturligtvis - och det lär väl bli hela vintern - men nästa sommar hade jag tänkt att min pojke Bertil skulle få ta hand om henne. Han har gott handlag med hästar - har förresten kört en som hette Finetta - och han ska en gång ta vid efter mig, ifall intresset nu sitter i. Men det tror jag säkert det gör. Travintresset torde inte svalna i första taget på Bränna.

Själv ämnar jag hålla på länge än, ty jag är inte stort mer än 47 år, och jag har ju mina planer beträffande travframträdanden lite här och var. Huvudsakligen blir det förstås Östersundsvolten, som blir så att säga tummelplats för mina hästar - men det finns andra travbanor runt om i landet, och omöjligt är inte att jag framöver gästar några av dem. Inte bar här i Norrland, utan även söderöver. Kanske bär det också iväg till Norge. Den som lever får se. Säger Erik Eriksson i Gåxsjö, som lever för sina hästar. sin familj och sin fädernegård. Och som sätter en alldeles speciell ära i att hålla travhästtraditionens fana högt på den vackra, välskötta Bränna gård i hjärtat av Jämtland.

Ur Norrlandstrav -53